Tåget är en mur som slingrar sig runt och sluter sig. Jag är inte på humör, vill inte vänta. Borde ha stannat ute, plockat några blommor av hägg – hållit dem under näsan. I tåget står en bukett av människor, andedräkter och ögon tränger sig in i varandra. Ett buskage av kläder och udda frukter. Arbetare och arbetslösa. Tåget kör in på perrongen, en mortelstöt går genom betongrummet. Tanklöst marscherar vi in och ut ur vagnarna, som girlanger, tunna pappersfigurer av den stam vi föreställer. Mot underjordsmörkret avspeglas jag i fönstret, och jag önskar det fanns ett sätt att utstå tunnelbanelandets förtryck.
Tillfälligheterna snurrar i en svävning som ett hjul utan ekrar, jag når dem inte. Idealet är att sväva, en vagabonds visselmelodi som kvittrar riskfritt över en tyngdlös sommardag.
Man har sagt mig att vara lugn, att ingenting är som jag ser. Det ständiga åkandet, människornas flykt. Det är lögn. Husen, affärsgatorna, de små kioskerna som i vartannat gathörn säljer korv, tidningar och smågodis är i upplösning. Reklamskyltarna som ber om mer förnedring. Dem som sätter de flinande köttkrokarna i oss och fjättrar kroppen med sitt regntunga tjat, tillhör en annan värld. Jag ser inte dit. Vardagslivet eggar flykttankarna, bestjäl oss, bestjäl personligheten.

Jag söker vår höjdpunkt, en snöbetäckt svåruppnåelig spets. Det är vad vi äger men inte kan leva ut. Känslor vi har men inte alltid kunnat dela. Bara om världen var så ren som jag önskat, kunde jag stjälpa upp en bägare av den ömhet jag besitter. Och alla vänner kunde dricka, och smaken kunde dröja kvar: ett liv fullkomligt, där alla kunde bjuda med varann. Vi kunde ha varit ett dryckeslag och våra dagar skulle ha varit en fest, en förtrolig ceremoni i glädjens obestämbara rymd. Veckorna skulle ha gått till förbränning som ett fickur pendlande i en kedja – bjudit in oss till dvala. Hypnotiskt.

underlandet är
när jag vill vara skön i dig
under en mantel av stadsljus
medan igelkotten
slickar i sig daggkåpans nattliga guttation
och ihåligheten andas alldeles nära
du går stumt förbi scharlakansröda stoppljus
för mig genom småtimmarnas
plommonmosiga rike

underlandet är
just då gryningsrummet rubbar natten
ristar in en strimma ljus över dina ögonlock
rycker upp dess förpuppning i ett fladder
likt en dagfjärils påfågelögda vingar
seende in mot nya välden
mot ett smaragdgrönskande hänge
i den gryende dagens halsgrop

Ute på gårdsplanen pekade flaggstången sin guldknopp mot himlen – menlös, skrev en flaggstångs historia under molnen som oberört rymde vidare, ut i världen. Under snömassorna övade växtriket på sång, inledde en trögstartad återfödelse; en förestående insvängning som ännu en gång ska trolla vardagslivet till visa. Vi skådade milt mot solgasset, avväpnade med halvt slutna ögon, som bekymmerslösa kor på sommarbete. Vandrare gick längst Djurgårdsbrunnsviken, andra stod i grubblerier, somliga såg sina hundar springande försvinna för att sedan återvända. Barnlediga föräldrar och pensionärer drack kaffe utanför roddarföreningens snart hundraåriga båthus. Lutade ryggarna mot den friluftsgröna fasaden, ivriga att få glädjas i den korta stunden. Alla var de paradisiskt nöjda, som en prins ridandes sin födelsedagshäst genom gröna lundar. Leende som unga drängar genom århundraden, hur de fantiserat sig bort, vilande på hölass – drömmande om smalnackade mamseller. Jag satt avsides, skuggande mina kisande spanande ögon, tänkte på vad som väntade. Funderade över alla vi som letat oss hit, utan annan frisk miljö att ta vägen, som gått till ljudet av takras och takdropp. Stora fönster stod på vid gavel så morgonljuset bågnade. Borta vid sportfältet ludnades barn av solfjädrar, och steg som gyllene keruber över flaggstångens gyllene knopp. En av de små utbrast mitt människonamn och bönade ”Passa!”. Jag kände stor lust att svara med ett rop som från en alptopp, kände att jag har så mycket att erbjuda, och att det nu i livet är bråttom att både ge och ta. Våren väntar alldeles nära, och gör inte bara mig nervös, vi vet så lite om vad hon döljer i sitt sköte.

Stockholm höljs i snö, ett vitt vibrerande damm myllrar i luften och kölden sveper sina vita kjolar om utsikten. I Frihamnen ligger finlandsfärjan rolös, biter på naglarna i väntan medan evigheten ser människorna gå vitströsslade med tunga kläder. Ser hur vi passerar varandra efter de ispuckliga gatorna, hur det framför våra munnar bolmar suddiga pratbubblor i en frånvaro av ord. Kondensen sträcker ut sig från djupet av skinnskrovens maskinrum, sträcker ut en hand i vintermörkret - en röksignal från en nödställd.
Jag känner genast igen henne utanför hyreshuset där hon står och väntar, jag låtsas inte se henne. Som liten minns jag henne som skymningens följeslagare, hon kom från det slocknade ljuset i korridoren, hon lurade i dunklet. Ensamheten hörde till vuxenhetens värld, och skymtade där bland samtal som uteslöt barnet, hon var ett ägg av ovetskap. Medan tingen levde var ensamheten anspråkslös. Barnet kände sig sällan ensam när han kunde höra gråstenen tassla till hängbjörken. Myran tackade artigt för sockerbiten i samma stund som en nässelfjäril bönade om att bli fångad mellan handskålarna. Barnet besjälade havet som badade honom, besjälade stranden som kom till mötes. Barnet ritade stigar i sanden, anlade civilisationer. De blottade sig som svunna städer under arkeologens spade. Sedan kom den dagen då ensamheten blev en annan, medan barnet fortfarande var ett barn. Ägget brast, två väldiga svarta vingar bredde sig vant över barnets huvud. Liksom barnet växte åldrades nu också ensamheten snart till kvinna. Hon generar sig inte längre, om kvällen kommer hon och sätter sig på sängkanten, frågar om han har svårt att somna medan hon pärlar kallsvetten över den vitbleka pannan. Hennes vidsträckta korpvingar bär henne högt över livet. Hon är personlig, hon är solid fast hon kan delas i ändlöshet och smyger in sina nålar i varje skratt. Det är hon som meddelar att dörrarna stängs i Stockholms underjord då jag kryper in under dess krage. Nere i tunnlarna talar röster i det dolda. I tidningarna visar de en bild där ett silversken ser ut att le över Riddarholmen, men både jag och de stelfrusna husen vet bättre.

Flygplanet böjde in hjulen i stålbuken, maskinernas kraft fyllde den hajliknande kroppen. Odjuret slipade sina knivskarpa propellrar i den ljumna luften. Fångade inuti borrade vi genom himlakammaren. Den avgörande stunden var redan passerad, fram till nu hade jag gjort allt för att slippa inse - det var inte bara en plats jag såg försvinna. Delar av ett liv syntes drunkna i krämig tomhet. Minnesbilder flöt som hjälplöst vrakgods i ett skummande vågsvall bland molnen. Först såg meningslösheten ut som spunnet socker - ett dis över landet, för att sedan tjockna likt vispad äggvita. Staden krympte på jordskorpan, husen och avenyerna drog sig närmare varandra; väldiga åkrar av grå byggnadsmassa. Min saknad visste ingen riktning, jag önskade den slutat med längtan. Med fingret rörde jag vid saknaden, kände den en sista gång innan jag vek ihop den, låste den inne bakom dragkedjans stängsel. Jag var barnet, Mose i vassen. På drift i en spädbarnsdoftande korg av papyrus, övergiven och färdig att tagas om hand. Hade jag undrat hade jag inte kunnat sova om nätterna. Det förflutna skymtade alltmer fjärran, ett stumt fotografi, fullbordad i sin orörlighet, en tyst måne på ett beslutsamt avstånd - en obebolig ljusbringare i mörkret. I natt sökte den mig, slickade med ljustungan över huvudkudden, förälskade sig med inbillningarna. Jag såg visioner.
Azurblått vatten strömmade mot midjan, och jag vände mig mot en paradisö, dröjande. Vid stranden stångade dinosaurier mot palmträden, jag såg hur kokosnötterna föll som tårar på sanden. Kokosnötstårar visar en uråldrig sorg; de faller oavsett om vi lagt oss att sova i jordgubbslandet eller grävt nya rabatter.